Ukraina: läge, översikt
Uppdaterad 2025-04-29 (ursprungligt datum 2025-02-28.)
(Denna artikel är inte lämplig för barn. Det saknas bilder.)
Innehåll:
- · Markstriderna – läge och utveckling.
- · Vapenteknik.
- · Om materialanskaffning
- · Bombkriget.
- · Svarta havet.
- · Cyberkrigföring och Hybridkrig
- · Resurser och vapen.
- · Ekonomiska utsikter.
- · Interna politiska läget.
- · Omvärlden.
- · Hur kommer det att gå?
Markstriderna – läge och utveckling.
Ryssarna har de senaste tjugo månaderna avancerat oavbrutet men mycket långsamt, huvudsakligen i Donetsk oblast. Man har på denna tid erövrat några tusen kvadratkilometer. (Donetsk oblast har en total yta av 26517 km2, varav Ryssland nu ockupera omkring tre fjärdedelar.)
Hastigheten i de ryska framryckningarna ökade under vintern efter att man erövrat viktiga fästningar (före detta städer); Avdiivka , Vuledar och senast Velyka Novosilka. Sedan februari har de ryska attackerna avtagit betydligt, förutom i Kursk.
Enligt ukrainska uppgifter har ryssarna haft väldigt stora förluster, definitivt mer förluster i kanoner och pansarfordon än man kan ersätta och eventuellt också när det gäller soldater.
De ryska offensiverna sker nästan alltid i form av små eller stora kniptångsmanövrar. Efter att man erövrat Avdiivka ryckte man fram mot nordväst, dels väster om Toretsk, dels söder om Pokrovsk. När man sedan erövrade Vuhledar i sydöstra hörnet av fronten skapades en inringning av ett litet område i centrala Donetsk, som nu är erövrat (Kurakhove-fickan).
(Något försök att erövra Pokrovsk har förmodligen aldrig gjorts.)
I Kursk har ryssarna sedan i september genomfört ett antal offensiver, och lyckats återta nästan allt det område som Ukraina som mest erövrat. Man har också haft smärre framgångar norr om och söder om Kupiansk (västra Charkiv oblast), men inte satsat tillräckliga resurser för att utveckla detta.
Ukrainarna uppger att deras taktik är går ut på att åsamka ryssarna maximala förluster, och samtidigt spara sina egna soldater så mycket som möjligt, Detta genom att retirera försiktigt, och göra små motanfall där man kan skada fienden. Det stämmer troligen att de ryska förlusterna är flera gånger så stora som de ukrainska.
“The Russian military proved that it was and remains willing to sustain horrific battlefield losses for disproportionately small gains.” (Graces Mappes, ISW, 2025-02-24)
Ryssarna påstås ha ökat antal soldater aktiva i kriget med över 100.000 soldater under 2024, trots de mycket stora förlusterna. Dock har styrkorna förmodligen inte ökat nämnvärt sedan september. Ukraina har under hösten satt upp tio eller tretton nya brigader, vilket inneburit att man inte kunnat fylla på de aktiva förbanden som behövts. Nu håller man på att sätta in de nya brigaderna i strid, samtidigt som man skickar alla nya rekryter att fylla på vakanser i förbanden. Det innebär rimligtvis ökad ukrainsk kapacitet succesivt under våren.
Ryssland förlorar hela tiden mer stridsvagnar och kanoner än vad de kan ersätta, så i den bemärkelsen försvagas de ryska styrkorna fortlöpande. De stora förlusterna av soldater medför också att andelen välutbildade erfarna professionella soldater minskar och ersätts med soldater med mycket kort utbildning. I april kan man räkna med en extra påfyllning av soldater när de som gjort lumpen muckar.
Det är alltså ett utnötningskrig. Ryssarna är starkare och kan förmodligen fortsätta sin långsamma framryckning, och i slutet av året ha erövrat ytterligare ett par tusen kvadratkilometer. Ukrainarna kanske genomför en del mindre offensiver. Ryssarna kommer förmodligen att fortsatt förlora mycket mer soldater och materiel än Ukraina.
Markkriget kommer inte att få något avgörande förrän förutsättningarna förändras. Men de stora förlusterna (även Ukrainas mycket mindre förluster är stora i förhållande till vad landet tål), påverkar förutsättningarna.
Vapenteknik.
Obemannade flygplan har använts för spaning i hundra år, men under Gulf-kriget började man använda kryssningsrobotar som ofta kallades drönare. Det var den huvudsakliga militära innebörden av ordet 2022. Snabbt insåg man då att vanliga små drönare av hobby-typ kunde användas i militärt syfte; för när-spaning och bombfällning. Nu har detta utvecklats, så att små rotordrönare (kallas ofta FPV-drönare) är det viktigaste vapnet i kriget. Mer än hälften av de ryska förlusterna åstadkommes med drönare plus att de utgör eldledning för andra vapen.
Naturligtvis har det växt fram motmedel mot drönare, framför allt elektronisk störning, som slår ut radiobaserad styrning. Nu använder man mer och mer trådstyrda FPV-drönare, alltså där styrningen sker via kabel. Försvar mot drönare är den viktigaste aspekten i teknikutvecklingen.
Det tycks som om Ukraina nu har ett litet försprång i den tekniska kapplöpningen, även om ryssarna just nu har ett övertag när det gäller antal trådstyrda drönare.
Det nya heta är autonoma drönare, och kluster av samverkande autonoma drönare.
FPV-drönarna används mest för spaning, bombfällning och som sprängmissil, men det finns också attackdrönare och jaktdrönare som kan bekämpa olika mål.
Större ving-drönare används framför allt för spaning och som relästationer och moderskepp för små drönare.
Och så kallas förstås kryssningsrobotar, stora och små, ofta drönare.
Lite mindre, billiga kryssningsrobotar kallas ofta självmordsdrönare. Jag kallar dem för EPA-kryssningsrobotar, eftersom de är långsamma.
Samtidigt har mark-drönare och sjö-drönare kommit fram. Markdrönare används förmodligen huvudsakligen för transport, minröjning och liknande. Endast Ukraina har för närvarande sjö-drönare, till att börja använda som brännare / spräng-drönare, men nu också utrustade med vapen t ex robotar för att skjuta ner helikoptrar. Jag gissar att det finns en del autonom styrning på de sjö-drönare som utövar sjöstrid trettiofem mil från sina piloter.
Ballistiska robotar går väldigt fort och därför i en kastbana, och är bara begränsat styrbara. Men på grund av hastigheten är de svåra att skjuta ner. Avfyrade på nära håll omöjliga. Ryssarnas största robotar är ballistsika; bl a Iskander. Dessutom använder man luftvärnsrobotar som ballistiska robotar mot markmål. (Mot markmål är de inte styrbara, eftersom deras styrsystem är målsökande mot flygplan.)
Ryssarna använder styrbara glidbomber, som släpps från flygplan. Det är gamla bomber som man satt små vingar på och monterat på utrustning för radiostyrning. De har mycket stor sprängladdning; några på 1000 kg sprängmedel. Fördelen är att de kan glidflyga flera mil, på farten de får från bombplanet, vilket innebär att man kan släppa dem långt bakom fronten i säkerhet för ukrainskt luftvärn. Dessutom är de billiga. Precisionen är ganska dålig.
Stridsvagnar har minskat i betydelse i och med att de går att slå ut med FPV-drönare. Men också eftersom spaningsdrönare ger total överblick över ett stort område närmast fronten, så det är omöjligt att samla större pansarstyrkor för attack. Och artilleriet har perfekt eldledning via drönare.
Alla större fordon är bra mål för drönare, så attacker görs nu istället i stor utsträckning med infanteri i mycket små grupper.
Spaningen innebär också att kanoner som dras fram blir väldigt sårbara, eftersom de tar lång tid att klargöra och flytta. De får hålla till långt bakom fronten. Kungar på slagfältet är självkörande kanoner, som t ex den svenska Archer. En sådan kan avlossa några skott, och sedan köra iväg innan granaterna nått marken. (Och innan fiendens kanoner hinner skjuta tillbaka.)
(Stora kanoner skjuter nästan alltid med en elevation på över 45 grader, vilket betyder att de är haubitsar. Proffsen anser att haubitsar och kanoner är två olika saker.)
Ryssarna är överlägsna i antal flygplan, men båda sidor har framför allt väldigt gamla plan, huvudsakligen från sovjet-tiden. De omtalade F-16 som Ukraina får är relativt moderna i detta krig, trots att de håller på att rangeras ut från olika länders flygvapen och där ersättas av modernare plan. De Mirage-plan som fransmännen lämnar över i vår, blir förmodligen de mest avancerade planen i kriget, förutom några prototyper av nyare ryska plan, som kanske inte fungerar.
Om materialanskaffning
En viktig lärdom av Ukraina-kriget är att man vinner krig genom att snabbt anpassa sig till nya tekniska möjligheter och implementera ny teknik snabbt. För drygt två år sedan betydde drönare i stort sett ingenting, nu är de krigsavgörande. Och nya motmedel och nya lösningar för att undvika motmedlen måste hela tiden tas fram.
Ukraina har utvecklat ett system med bl a små privata tillverkare, kombinerat med en mycket snabb och flexibel procedur för godkännande av nya modeller.
För en traditionell statlig verksamhet som det svenska försvaret är detta en utmaning. I Sverige skall man för att en ny idé skall komma ut på förband: utreda, fatta ett principbeslut, specificera, genomföra en upphandling, starta upp tillverkning, leverera och så träna personalen. När detta är klart är grejorna helt omoderna, och har varit väldigt dyra.
Helt nya processer för utveckling av nya vapen måste etableras.
Det har också genomförts ett testprojekt mellan SAAB och försvaret med en ny process, som tagit fram styrsystem för autonoma drönarsvärmar.
Bombkriget.
Ryssarna har denna vinter liksom de tidigare intensifierat sina robotattacker mot Ukraina. Man har i stor utsträckning attackerat elverk och transformatorstationer, och har slagit ut nästan all vattenkraft och värmekraft. Men också attackerat hamnanläggningar, industrier och militära anläggningar. Dessutom uppenbart avsiktliga attacker mot några rent civila mål typ shoppingcenter och sjukhus. Attackerna medför många skadade och dödade civila och stora skador på alla sorts byggnader.
Man använder dels stora robotar; kryssningsrobotar och ballistiska robotar, mellan 100 och 200 i månaden, dels EPA-kryssningsrobotar (iranska Shahed och motsvarande ryska). Man har nu fått igång produktionen och tillverkar över 3000 sådana i månaden.
Stora ballistiska robotar kan bara bekämpas med Patriot-luftvärn och träffar ofta sina mål, medan Ukrainarna skjuter ner över hälften av kryssningsrobotarna med flera olika sorts luftvärnsrobotar, bl a från flygplan.
EPA-kryssningsrobotarna sköts ofta ner till över 95%, ofta med gammaldags luftvärnskanoner. Ukraina har ett tusental små luftförsvarsgrupper i form av en pick-up med en kanon på flaket. Nu har ryssarna förbättrat teknik och taktik, och robotarna orsaker större förstörelse och fler dödade civila.
Ukraina har byggt upp en betydande produktion av kryssningsrobotar och kortdistansrobotar, och har de senaste månaderna riktat ett stort antal attacker mot framför allt raffinaderier och oljeanläggningar i Ryssland, men också ammunitionsdepåer och vapenindustri. Under 2024 genomförde man med ett par mycket framgångsrika anfall mot ryska vapendepåer.
Den totala effekten av de ukrainska robotanfallen är omöjligt att bedöma, helt obetydliga är de definitivt inte. Ryssarna har svårt att få sitt luftvärn att räcka till för att försvara alla potentiella mål.
Svarta havet.
Ukraina har med sina sjö-drönare (små förarlösa motorbåtar) tvingar bort den ryska flottan från hamnarna på Krim, och fartygen håller nu till i hamnar i östra kanten av havet. Man har också lyckats skada ett antal fartyg med brännare och robotar.
Vid Kjertbron har man slagit ut de ryska färjor som tagit järnvägsvagnar, t ex med bränsle, över till Krim. Ryssarna använder inte bron för tåg med bränsle p g av riskerna, och har nu problem med transporter till styrkorna i södra Ukraina. Man håller nu på att färdigställa en delvis nybyggd järnvägslinje i södra Ukraina, som ersätter Kjert-förbindelsen.
I väster går fartygstrafiken från och till ukrainska hamnar helt oförhindrat, vilket möjliggör en betydande ukrainsk export.
Ett ryskt flygplan var för några månader sedan nära att sänka ett lastfartyg från tredje land med en sjömålsrobot. Troligen av misstag, och roboten träffade men detonerade som tur var inte.
Cyberkrigföring och Hybridkrig
En viktig del av kriget skulle kunna vara Cyberkrigföring, framför allt hackerattacker mot känsliga system i fiendelandet. Ryssland har länge satsat stort på cyberkrig, och rimligtvis dirigerat resurser mot Ukraina nu. Ukraina har en stor modern IT-sektor, och därigenom resurser för cyber-krigföring mot Ryssland och försvar av sina egna system.
Det intressant är att attackerna mot IT-system tycks ha varit av ganska liten betydelse hittills. Ukraina har lyckats med några spektakulära attacker mot t ex banker och TV, och Ryssland slog ut Ukrainas justitiedepartements register över företag och folkbokföring. Men totalt sett ganska liten effekt.
Däremot är påverkansoperationer genom sociala medier ett stort problem för Ukraina. Det är ju mycket enklare att bedriva denna form av hybrid-krigföring mot ett demokratiskt land.
Det förekommer också en hel del sabotageverksamhet från båda sidor. Det som är lite speciellt i detta krig att båda sidors spioner kan uppträda naturligt i fiendeland. (Ryska spioner eller sabotörer har svårt att uppträda som svenskar.) Ryssland har förmodligen också lätt att rekrytera agenter i Ukraina.
Det viktiga är vilka lärdomar Sverige skall dra. Vi är förmodligen betydligt sämre än Ukraina när det gäller IT-säkerhet (p g av naivitet, dumhet och snålhet). Framför allt är vi förmodligen mycket mer sårbara, eftersom vi är väldigt datoriserade, och datoriseringen gjorts utan tankar på säkerhet och tålighet. Det gäller absolut inte bara intrångs-säkerhet, utan ännu mer tålighet; förmågan att klara verksamhet när IT-systemen slås ut! Detta är en sak som måste ha högsta prioritet. (Exempel: vad händer om pumparna i avloppsledningarna i en stor stad slutar fungera? Vad händer om betalningssystemen i butikerna slutar att fungera?)
Vi måste också försöka utforma medel för att försvara oss mot propaganda och desinformation på sociala medier.
Resurser och vapen.
Kriget är alltså ett utnötningskrig. Den förlorar som inte orkar fortsätta längre.
Ryssland har under tre år rekryterat och kallat in över en miljon soldater till krigsmakten, och förlorat 7-800.000 (dödade och svårt sårade). Man har nu förmodligen över 700.000 man engagerade i kriget. Det finns beslut om en avsevärd ökning av krigsmakten, men man har svårt att rekrytera tillräckligt många soldater. Med de senaste månadernas förlustsiffror är det tveksamt om man över huvud taget kan öka sin numerär. Rekryteringsbonusarna har mångdubblats det senaste året, och man pressar soldater vilkas kontrakt går ut att förlänga, och likaså de som lämnar värnpliktsutbildningen att ta värvning. Det påstås att sårade soldater skickas tillbaka till fronten utan tillräcklig vård.
Putin vill absolut inte genomföra en ny inkallelse av ”reservister” (s k mobilisering). Den förra (2022) mötte stor motvilja i befolkningen och medförde en massemigration av kvalificerad arbetskraft.
Ukraina har omkring en miljon i uniform, men av dessa är bara omkring 4-500.000 i frontförband (min gissning). Det utgör dock en stor del av befolkningen, och det är naturligtvis svårt att rekrytera tillräckligt med soldater för att ersätta förlusterna, och kunna rotera ut förband för vila och återhämtning.
När det gäller vapenförsörjning är Rysslands förmåga anmärkningsvärt dålig: Man kan bara tillverka drygt hälften av de artillerigranater man använder, resten importeras från Nordkorea. Samma sak gäller kanoner.
Man kan i stort sett inte tillverka några nya stridsvagnar, och absolut inga moderna, utan får prioritera att restaurera och uppdatera (mycket) gamla vagnar från förråd (från Sovjet-tiden).
Kapacitet för att tillverka större ballistiska robotar är väldigt liten. Även där förlitar man sig på Nordkorea. De första hundra som levererades i höstas hade väldigt dålig precision, men nu har ryska ingenjörer hjälpt Nordkorea så nu är deras robotar fullt användbara, och det kommer gissningsvis att levereras några hundra i år.
Det är oklart om ryssarna lyckas tillverka några nya flygplan alls.
Däremot har man nu en hög tillverkning av EPA-kryssningsrobotar (Shahed-..). Denna fabrik har byggts upp med hjälp av Iran!
Rysslands nye krigsminister Andrej Belousov, som ständigt beskrivs som en duglig teknokrat, har förmodligen lyckats minska korruptionen och ineffektiviteten i krigsförvaltningen, vilket eventuellt kan förbättra den ryska förmågan något.
Ukraina har flerdubblat sin vapenproduktion under kriget, men kan fortfarande troligtvis bara tillverka en tredjedel av de vapen man behöver. Men kapaciteten ökar hela tiden. Det pågår många projekt där europeiska vapentillverkare startar upp fabriker i Ukraina, i samarbete med ukrainsk vapenindustri. Och när det gäller FPV-drönare sägs det att Ukraina har en årlig tillverkningskapacitet motsvarande 4 miljoner, vilket troligen är mer än vad Ryssland kan tillverka eller köpa.
Dock är naturligtvis Ukraina helt beroende av att få eller köpa vapen och ammunition från utlandet. Nästan alla länder i Europa hjälper till, med vapen i gåvor, eller pengar för att köpa vapen för. USA har också varit en stor bidragsgivare. Sverige beslöt om ökat stöd under 2024, och är nu en av de större bidragsgivarna i förhållande till folkmängd.
Tidvis har det varit problem med att den totala produktionskapaciteten varit för liten i västvärlden. T ex verkar produktionen av Patriot-robotar vara mindre än vad ukrainarna använder. Kapaciteten när det gäller artilleriammunition har också varit för liten, men tycks ha kommit ifatt nu.
Som det ser ut nu verkar det som om vapenleveranserna är tillräckliga för att Ukraina skall bibehålla sin stridsförmåga, bl la genom att det kommer ganska mycket pengar att köpa vapen för. Det verkar som om Trump har stoppat bidragen till Ukraina, men man klarar sig ett tag genom ökade bidrag från andra länder. Men om Trump stoppar vapenförsäljningen till Ukraina blir det snart problem. Ammunition och reservdelar till amerikanske vapen kan inte köpas någon annanstans.
Ekonomiska utsikter.
Kriget är alltså ett utnötningskrig. Den förlorar som inte orkar fortsätta längre.
Den ryska ekonomin försämras snabbt. De officiella siffrorna visar på BNP-ökning, inflation kring 8-9% och nästan ingen arbetslöshet. Men den verkliga inflationen bedöms vara bortåt 20%, vilket också innebär att BNP sjunker. (Dessutom en stor del av BNP är produktion av vapen, död och förstörelse!) Räntorna ligger bortåt 20%. Det innebär bl a att det inte görs några investeringar eller underhåll av t ex infrastruktur.
Man har allvarlig arbetskraftsbrist; kriget har orsakat en minskad arbetsstyrka med mellan en och två miljoner.
De stora underskotten i den federala budgeten täcks genom att man använder den s k välståndsfonden, som dock är nästan slut nu. Det innebär att man i stället måste trycka pengar, vilket kommer att öka inflationen kraftig, till gissningsvis omkring 100% 2026.
Mer än hälften av den federala budgeten går till krig och säkerhet, vilket innebär att stödet till välfärd och utbildning minskar betydligt (i reala termer). Levnadsstandarden för många ryssar, t ex anställda inom vård och utbildning, minskar väldigt mycket.
Krigsmaterialtillverkningen fungerar dåligt, och man köper en stor del från Nordkorea, vilket man på sikt får problem att finansiera.
Rekryteringen till kriget ökar arbetskraftsbristen.
Den ryska förmågan att finansiera sitt krig avtar alltså de närmaste åren, och man kommer inte att kunna fortsätta på samma sätt speciellt länge.
Ryska federationens framtid är helt beroende på oljeförsäljningen. Skulle priserna sjunka eller exporten hindras blir det snabb kollaps. Skulle sanktionerna lätta och priserna gå upp kan Ryssland fortsätta kriget ett par år till.
Ukrainas ekonomi är förvånansvärt stark, med måttlig inflation och (påstår man) ökande BNP och ökande export (2024 i förhållande till -23). Man uppger att de flesta företag arbetar vidare på nästan samma nivå som före kriget. Men naturligtvis är man helt beroende av utländska bidrag, för att kunna fortsätta att försvara sig. Det krävs förmodligen omkring 150 miljarder Euro per år i bidrag eller långsiktiga lån. (Militärt stöd, humanitärt stöd, budgetstöd mm.)
Skulle USA, som tidigare kanske stått för omkring en tredjedel, helt upphöra med sitt stöd, blir det svårt. Just nu finns det pengar utlovat från andra länder som kanske räcker hela 2025.
Interna politiska läget.
Ryssland är nu en total diktatur, där Putin har all makt. Oppositionella riskerar fängelse och nästan alla medier kontrolleras av regimen. Demokratiska institutioner och rättsväsende finns i princip, men är helt inriktat på att verkställa regimens direktiv.
Även i den reella maktkampen med fraktioner, oligarker och maktpersoner sitter Putin ohotad. Skulle Putin försvinna kommer förmodligen Patrusjev-fraktionen at ta makten, och de är mer extrema i sin politik. En total ekonomisk kollaps är det enda som kan förändra maktförhållandena.
Tjetjeniens ledare Kayrov har vi inte hört mycket om på senaste tiden. Troligtvis avvaktar han för att kunna öka sin autonomi i ett eventuellt omvälvande läge.
I Ukraina har Zelensky ganska högt förtroende bland befolkningen, och generellt sett stöd i parlamentet. Det verkar som stödet för honom har ökat p g av ”Cirkus Trump”.
Det skrivs mycket om kamp mot korruptionen, och man håller på att anpassa alla sina system och institutioner för att kunna gå med i EU. Arbetet sker i samarbete med EU.
Det görs ganska många avskedande av toppfunktionärer; ministrar och chefer för statliga myndigheter och företag. Vi vet inte om det är framgångsrika åtgärder mot korruption och ineffektivitet eller mest en del av maktkampen. Ukraina har varit ett av Europas mest korrumperade länder, med en väldigt kort demokratisk tradition.
Omvärlden.
Att kommentera omvärldsläget just nu känns meningslöst. Men Trump-regimen kan snabbt falla ihop. Trump framstår för allt fler som fullständigt opålitlig, och att man styrs av kortsiktiga ekonomiska vinster undergräver respekten.
Men om USA ställer sig helt på Rysslands sida; häver sanktionerna, stoppar vapenförsäljning, och slutar med underrättelseassistans, så kommer Ukraina att tvingas kapitulera. Förbud för vapenförsäljning till Ukraina skull innebära katastrof för den amerikanska vapenindustrin, så det blir dock inte aktuellt.
Runt om i världen har det gått dåligt för Ryssland. Indien har sakta distanserat sig. Azerbajdzjan har brutit med Ryssland och ”stan-länderna ” är avvaktande. Brasilien och Sydafrika är också avvaktande. Länder som Niger, Venezuela och Nicaragua stöder helhjärtat, men det är p g av att de är beroende av ryskt stöd.
Det viktigaste är Kinas inställning: Man vill absolut inte ha en rysk kollaps och en enad västlig front mot Kina. Men om förhållandet mellan Europa och USA bryter ihop, så kan Kina vara intresserat av att få med EU på att eliminera USAs internationella inflytande/makt, och i så fall kan Kina offra Ryssland.
De europeiska länderna har ökat sitt stöd för Ukraina de senaste månaderna, och särskilt de senaste veckorna, både i ord och löften om pengar och vapen. Men som alltid skall det betalas, och det finns en stor opinion i de flesta länder som är emot, och som kan få stort inflytande, så alla utlovade pengar kanske inte kommer fram.
Å andra sidan kan det göra stor skillnad om en del länder som hittills varit ganska snåla, som t ex Italien, Frankrike och Turkiet, ökar sitt stöd upp till i närheten av samma nivåer som t ex Sverige ligger på.
Turkiet är viktigt: Landet försöker hålla sig neutralt, och tjänar pengar på at transitera olja åt Ryssarna och sälja vapen till Ukraina. Men grundläggande är de väldigt oroliga för en total rysk seger i Ukraina. Ryssland är landets ständige fiende, och man kan inte acceptera att Ukraina blir ett ryskt lydrike.
Hur kommer det att gå?
Det finns ingen möjlighet till en fredsuppgörelse just nu. Putin kan inte kompromissa, han har satsat väldigt mycket på det här kriget och måste vinna. Kriget kommer att fortsätta ett till två år till.
Om Trump ställer USA på Putins sida är Ukraina tvungna att kapitulera.
Om Trump i stort sett fortsätter USAs linje, med visst fortsatt stöd och fortsatta sanktioner, och Europa lyckas åstadkomma en höjning av sitt stöd, kommer kriget att fortsätta två år till varefter Ryssland kommer att kollapsa.
Om USA ökar sitt stöd till Ukraina, kommer Ryssland att ge upp.
Ovanstående påverkas naturligtvis om Kina förändrar sin politik.
Till:
Kriget i Ukraina (alla artiklar)
